Au jour fixé, l'appartement du comte Ulric de Rouvres était préparé. Ulric y donna rendez-vous pour le soir même à trois des plus célèbres médecins de Paris. Puis il courut chercher Rosette.
Elle venait de mourir depuis une heure. Ulric revint à son nouveau logement, où il trouva son ancien ami Tristan, qu'il avait fait appeler, et qui l'attendait avec les trois médecins.
—Vous pouvez vous retirer, messieurs, dit Ulric à ceux-ci. La personne pour laquelle je désirais vous consulter n'existe plus.
Tristan, resté seul avec le comte Ulric, n'essaya pas de calmer sa douleur, mais il s'y associa fraternellement. Ce fut lui qui dirigea les splendides obsèques qu'on fit à Rosette, au grand étonnement de tout l'hôpital. Il racheta les objets que la jeune fille avait emportés avec elle, et qui, après sa mort, étaient devenus la propriété de l'administration. Parmi ces objets se trouvait la petite robe bleue, la seule qui restât à la pauvre défunte. Par ses soins aussi, l'ancien mobilier d'Ulric, quand il demeurait avec Rosette, fut transporté dans une pièce de son nouvel appartement.
Ce fut peu de jours après qu'Ulric, décidé à mourir, partait pour l'Angleterre.
Tels étaient les antécédents de ce personnage au moment où il entrait dans les salons du café de Foy.
L'arrivée d'Ulric causa un grand mouvement dans l'assemblée. Les hommes se levèrent et lui adressèrent le salut courtois des gens du monde. Quant aux femmes, elles tinrent effrontément pendant cinq minutes le comte de Rouvres presque embarrassé sous la batterie de leurs regards, curieux jusqu'à l'indiscrétion.
—Allons, mon cher trépassé, dit Tristan en faisant asseoir Ulric à la place qui lui avait été réservée auprès de Fanny, signalez par un toast votre rentrée dans le monde des vivants. Madame, ajouta Tristan en désignant Fanny, immobile sous son masque, madame vous fera raison. Et vous, dit-il tout bas à l'oreille de la jeune femme, n'oubliez pas ce que je vous ai recommandé.
Ulric prit un grand verre rempli jusqu'au bord et s'écria:
—Je bois....
—N'oubliez pas que les toasts politiques sont interdits, lui cria Tristan.
—Je bois à la Mort, dit Ulric en portant le verre à ses lèvres, après avoir salué sa voisine masquée.
—Et moi, répondit Fanny en buvant à son tour... je bois à la jeunesse, à l'amour. Et comme un éclair qui déchire un nuage, un sourire de flamme s'alluma sous son masque de velours. | På den utsatta dagen, lägenheten av greve Ulric Rouvres var beredd. Ulric finns bokat tid för samma kväll tre av de mest kända läkare i Paris. Sedan sprang han för Rosette. Hon hade dött en timme sedan. Ulric åkte till sitt nya hem, där han fann sin gamle vän Tristan, hade han ringt och väntade med tre läkare. -Du kan ta ut, mina herrar, sade Ulric därtill. Den person som jag ville se dig inte mer. Tristan, ensam med greve Ulric, inte försöka lindra sin smärta, men det broderliga associationer. Det var han som regisserade den fantastiska begravningen som var till Rosette, till förvåning för hela sjukhuset. Han köpte de objekt som flickan tagit med henne, och efter hans död, blev egenskapen av förvaltningen. Bland dessa objekt var den lilla blå klänning, som ensam kvar på den stackars döda. Med honom som de gamla möblerna Ulric, när han bodde med Rosette, transporterades i ett rum i hennes nya lägenhet. Det var några dagar efter Ulric beslöt att dö, lämnar för England. Dessa var historien om denna karaktär när han kom in salar kaffe Foy. Ankomsten av Ulric orsakade stor uppståndelse i församlingen. Män uppstod och tilltalade honom frälsning artiga människor i världen. När det gäller kvinnor, de modigt stått för fem minuter Count Rouvres nästan generad under batteriet i deras ögon, nyfiken på att felsteg. Kom, min kära död man, sade Tristan sitta Ulric stället som hade reserverats med Fanny, rapporterar en skål ryggen i den levande världen. Fru, sade Tristan pekar Fanny orörlig under hans mask, Madame kommer du anledning. Och du, viskade han i örat på den unga kvinnan, glöm inte vad jag har rekommenderat. Ulric tog ett stort glas fyllt till brädden och utropade: -Jag dricker .... -Kom ihåg att politiska skålar är förbjudna grät Tristan. -Jag dricker till döds, säger Ulric bär glaset till läpparna, efter att ha hälsade hans granne gömd. Och jag svarade Fanny dricker tur ... Jag dricker till ungdom, kärlek. Och som en blixt rippning ett moln, ett leende lågan tänd under hans sammetsmask. |